Den holländska körhästen är en hästras från Holland som är baserad på det holländska varmblodet. I Holland kallas de även för Tuigpaard.

Utseende

Den holländska körhästen är en varmblodshäst som kan bli mellan 160-175 cm i mankhöjd. Alla hela färger är tillåtna, men vanligast är att de är bruna, fuxfärgade, svarta eller skimmel. Skäck är ett tillåtet mönster – dock inte tigrerad.

De har ett långt och brett huvud med raka linjer och rak, platt nosprofil. Nacken är högts ställd och bogen är kraftfull och ganska lång. Frambenen är längre än bakbenen, vilket underlättar för hästarna att sänka ryggen och arbeta med bakbenen. Deras galopp är inte speciellt utvecklad, men deras trav är å andra sidan både energisk och flytande.

Historia

Holländarna började avla fram dessa körhästar under 1800-talet. Redan då ansågs de vara en lyxvara som endast de rika hade råd att äga. Efter andra världskriget, när mekanisering av jordbruk allt vanligare (vilket ledde till att kallblodiga jordbrukshästar blev överflödiga), var det många hästmänniskor som började handskas med den holländska körhästen istället, vare sig det var genom avel, tävlingskörning eller transportmedel. Detta gjorde att rasens popularitet ökade drastiskt och 1969 blev rasen äntligen en erkänd hästras.

Under 1990 transporterades några kända hingstar till Holland för att ge rasen lite nya gener som skulle hjälpa nästa generation av körhästar att bli ännu mer specialiserade för sitt syfte. Några av dessa kända hingstar var en hackneytyp vid namn Cambridge Cole, en Amerikansk saddlebred vid namn Immigrant och en palominofärgad saddlebred från Danmark som hette Denmarks Golden Boy (som senare fick sitt namn bytt till Hollands Golden Boy). I USA har körhästarna blivit korsade med arabiska fullblod för att få fram eleganta körhästar som använts inom nöjeskörning, shower och ridning. Idag finns det ca 40 avelshingstar och ca 2000 avelsston inom rasen.

Användning

Precis som namnet säger används den holländska körhästen främst inom körsport. Dock är den även populär inom dressyr, eftersom aveln fokuserat lika mycket på elegans som den har på styrka och uthållighet.