(Bild tagen av Michael Krikorev)

Rimskivling (cortinarius caperatus) är en av Sveriges läckraste matsvampar och har fått sitt namn efter den karaktäristiska rimfrostliknande beläggningen på hatten. Den kallas även för rynkad tofsskivling.

Utseende

Som ung är rimskivlingens hatt nästan klotformad, men blir välvd till utbredd när den blir äldre. Hatten är rynkad, honungsgul till sämskfärgad och har en tunn silvergrå, frostliknande beläggning. Dess skivor är vidväxta till urnupna med ojämt naggad egg och har en lerbrun till kanelbrun färg. Foten är vit till beigefärgad och har en tydlig, vit ring, som lätt går sönder. Ovanför ringen har foten ett mer vattrat mönster. Köttet är vitt och mjukt, och har en mild smak och svag doft.

Utbredning

Rimskivlingen växer främst i barrskog och är vanlig i norra Sverige, men förekommer även i barr-, bland- och lövskog längre söderut. Fruktkroppen framträder i mitten av augusti och varar till slutet av september.

Läcker matsvamp

Rimskivlingen är en läcker svamp, men det är bäst att plocka den så ung som möjligt för inte förlora något av den goda smaken. Unga rimskivlingar kan torkas, men äldre rimskivlingar blir bittra då de torkar. Dessutom blir Den nedre delen av foten lätt träig när den den är äldre, så om du har plockat ett äldre exemplar är det bättre att skära bort den här delen innan anrättning. Unga exemplar kan däremot användas hela. Om du vill äta rimskivlingen senare kan du frysa ner svampen efter att den har fått sjuda i sin egen vätska.

Känslig för radioaktivitet

En annan sak att ha i åtanke är att rimskivlingen är en av de svampar som lätt absorberar radioaktiva ämnen i dess närhet. Om du ska plocka dem själv, plocka den då på platser du vet är säkra.

Förväxlingssvampar

Rimskivlingen kan förväxlas med en del andra spindlingar (också del av släktet cortinarius), men dessa har en spindelvävslik cortina mellan hattkant och fot när de är unga och har inte heller någon riktig ring.