(Bild tagen av Michael Krikorev)

Blodriska (lactarius deterrius), även kallad granblodriska, är en av Sveriges mest klassiska matsvampar.

Utseende

Blodriskans hatt är trattformig, slät och orangefärgad med mer eller mindre tydliga cirkelformade zoner som ofta är grönfläckiga. Dess skivor är vidvuxna till nedlöpande och ljust orangefärgade. Dess fot är ihålig, ganska skör, orangefärgad, slät och har vanligtvis inte några gropar. När det bryts av avsöndrar köttet en morotsfärgad saft, som efter intorkning blir grönaktig. Köttet har en mild smak som ibland kan vara något kärv.

Utbredning

Blodriskan är vanlig över hela Sverige (t.o.m. Öland och Gotland har gott om blodriskor). Den växer i stora grupper vid granar och föredrar att slå ner sina rötter på fuktig mark. Fruktkroppen framträder under augusti och försvinner sedan redan i september.

God matsvamp

Blodriskor är utsökta kryddsvampar som med fördel kan blandas med mildare svampsorter. De blir särskilt goda om de ugnsgrillas tillsammans med vitlök och olivolja. Om du vill konservera den är det bäst att förkoka den innan du fryser in den. Precis som när du äter rödbetor kan du få rödfärgat urin efter att ha ätit blodriskor – detta är helt ofarligt för din kropp.

Risken med att plocka dem själv

Trots att blodriskan är en väldigt populär matsvamp finns det en liten risk med att plocka dem – det är inte ovanligt att de blir angripna av parasitsvampar, vilket gör dem oätliga, så håll ett öga på det om du ska plocka dem.

Förväxlingssvampar

Det finns några andra riskor som blodriskan ibland kan förväxlas med: tallblodsriska (har karaktäristiska gropar i foten), vinriska (blöder en vinröd saft vid färska skador) och zonerad granblodriska (växer också ihop med gran, men har en hatt med tydliga zoner och lila färgton). De är alla goda matsvampar. En regel att ha i åtanke är att alla riskor som blöder en morotsfärgad till vinröd saft är goda matsvampar.