(Bild tagen av Michael Krikorev)

Fårtickan (albatrellus ovinus) är en klassisk svensk matsvamp.

Utseende

Fårtickans är en av våra större svampar, vars hatt kan bli ända upp till 20 cm bred. Denna hatt är vit till ljust gråbrun, blir ofta gulfläckig när den blir äldre och har en uppsprucken hattmitt. Dess undersida har ett vitt, ofta citrongulfläckigt rörlager som löper ner i foten. Svampens kött är vitt, ofta med en citrongul till gröngul ton.

Utbredning

Fårtickan växer överallt i Sverige, men är mycket ovanliga i Skåne, Halland och Lappland medan de är väldigt vanliga i mellan-Sverige. Den trivs bäst i mossiga barrskogar, där den ofta växer i mängder på granar, som de lever i symbios med (de hjälper granarna genom att ge dem antibiotika mot parasitiska angripare). Fruktkroppen framträder i augusti och kan hittas ända fram till senhösten.

Bra matsvamp

Fårtickan luktar gott och har god smak, och eftersom den är rätt stor och kraftig är den en utmärkt blandsvamp för att hjälpa till att fylla ut grytor. Den kan dock bli rätt gummiartad i konsisten om man bara skär upp den i bitar, och därför rekomenderar svampälskare att man istället river den.

Svampen ändrar färg vid upphettning och blir gulgrön i köttet. Om man använder en järnpanna vid tillagningen så reagerar svampköttet med järnet i pannan och blir svart. Matvärdet försämras inte med denna färgförändring. Denna egenskap har utnyttjats av livsmedelsindustrin där fårtickan – efter kokning i järnlaktat – spelat en viktig roll som tryffelersättning.

Förväxlingssvampar

Fårtickan kan ibland förväxlas med tre andra tickor: brödticka (fläckas i orangebrunt, växer ofta tuvat, ätlig som ung), lammticka (ser ut som en liten fårticka men fläckas i orangebrunt, sällsynt, ätlig) och ängsticka (med zonerad hattöversida och svavelgult porlager, sällsynt, oätlig). Den är en bra svamp för ovana svampplockare att plocka eftersom ingen av dessa dubbelgångare är giftiga (trots att ängstickan inte är en ätbar svamp är den inte farlig att äta.