Brunkullan (gymnadenia nigra) är en av Nordens sällsyntare orkidéer.

Utseende

Brunkullan är en lågväxt orkidé som sticker ut i gräset på grund av dess nästan svartaktiga purpurfärg samt att den luktar skarpt av vanilj.

Den skiljer sig från andra orkidéer genom att läppen är vänd uppåt under blomningen. Fruktämnet vrids nämligen inte ett halvt varv som hos andra orkidéer. Blommans alla delar intar därför ett upp- och nedvänt läge i jämförelse med Orchis-blomman: den korta sporren befinner sig på bakre, inte främre sidan, pollinarierna häftar sig fast på insekthuvudets undersida, och så vidare. Befruktningsdelarna form överensstämmer för övrigt närmast med brudsporrens.

Utbredning

I Sverige växer den endast omkring Storsjön i Jämtland. Den är klassad som en starkt hotad art och är fridlyst sedan 1958.

Hotad art

Anledningen till att brunkullan har blivit så sällsynt är för att den är en mycket skötselkrävande art. Det största hotet den står inför är upphörande bete och slåtter. Även felaktig hävd är ett hot mot dem. Traditionell slåtter med vändning av det slagna höet och hässjning förekommer nästan inte längre, och både antal lantbrukare, betesdjur och yta betad areal fortsätter minska. Svenskt jordbruk har helt enkelt blivit för modern för brunkullan. På grund av att den är så sällsynt finns det även problem med folk som gräver upp dem.

Det har funnits flera projekt inom Europa vars fokus har varit att försöka att få brunkullan att återhämta sig. I slutet av 1970 startades ”Aktion brunkulla” på initiativ av Jämtland-Härjedalens naturskyddsförbund med stöd av bland andra WWF. Aktionen omfattade bl. a. identifiering av återstående lokaler, kontakter med och information till markägare och brukare, utbildning, vetenskapliga undersökningar, skötselförsök, försök att driva upp plantor från frö m.m. Trots allt det hårda arbetet var projektet endast en ringa succé: de flesta av blommorna som sattes ut var döda efter bara tre år.