Lin (linum usitatissimum) är en jordbruksgröda. Det finns två olika typer av lin: oljelin och spånadslin. Oljelin pressas för att göra linolja medan spånadslin används för att skapa tyget linne.

Utseende

Spånadslin har långa, ogrenade stjälkar som kan bli upp till 1,4 m långa. Roten är rak och smal, ganska kort och har nästan inga grenar. Bladen är smala (ca 4 cm) och sitter strödda längs stjälken. Lin blommar mellan juni-augusti. Den får små platta, blå blommor i toppen av stjälken. Blommorna öppnar upp endast under soligt väder på förmiddagarna. En månad efter blomningen får linnet frukter i form av kapslar. Varje kapsel har tio rum, som vardera innehåller ett mörkbrunt, platt 5 mm långt frö. När fröna blir fuktiga får de ett geléaktigt överdrag på deras yta. Denna egenskap gör att linfrön kan användas som ett milt laxermedel. För att göra 1 kg lingarn behövs 20 kg orepad linhalm.

Utbredning

Det finns inga vilda tillstånd av spånadslin längre, förutom på de ställen där de har blivit förvildade i närheten av en odling. Anledningen är troligtvis att människor runt om i världen grävde upp alla exemplar de kunde hitta för att helt kunna kontrollera bestånden.

Att ta hand om lin

Lin gillar att stå i näringsrik lätt lerjord eller lerblandad sandjord. Man ska inte gödsla dem med kreatursgödsel eftersom det ger dåligt lin.

Användning av spånadslin

Lin har länge använts av människor på olika sätt. Några av de tidigaste fynden visar att linodling och linberedning förekom för 7000 år sedan i Schweiz, och i Sverige har vi fynd som sträcker sig tillbaka ända till bronsåldern. Ända fram till 1800 var lin ett av Europas viktigaste produkter, men under 1800-talet började den konkurreras ut av industriellt framställda bomullsprodukter. Vid 1960-talet skedde en kraftig ökning av användningen av syntetiska fibrer, som i princip ersatte linfiber, vilket ledde till att odlingen av spånadslin praktiskt taget försvann i hela Europa. Sveriges sista linberedningsverk i Laholm lades ner 1966.