Vildkaprifol (lonicera perclymenum) är en av Sveriges få lianväxter. Den har även kallats för vrivendel, vrivrånge och vrevrang.

Utseende

Vildkaprifolen har skymningsblommor, vilket innebär att de doftar på kvällen istället för på dagen. De har en mycket angenäm doft och är därför väldigt populära hos blomälskare. Deras blomningsperiod är mellan juni och juli. Blommorna kan vara i olika rödrosa och vitgula nyanser. De har ett långt och smalt rör: därför är det endast stora insekter med långt sugrör (t. ex. svärmare) som kan nå ner till blommans botten.

På hösten får blomman stora röda bär som sitter tätt ihop. De har mild smak, men är giftiga att äta. Om man äter dem kan man bl. a. drabbas av magont, kräkningar, ansiktsrodnad, överdriven törst och vidgade pupiller.

Utbredning

Den växer främst på Götalands västra kustlandskap, särskilt i Bohuslän och norra Skåne. Den gillar att klättra runt i skogar och lundar, båda platser med mycket träd. Ju större träden är desto bättre trivs det: en vildkaprifol som växer på en gammal ek kan lätt bli över 10 meter hög och 25 meter lång.

Populär husväxt

Vildkaprifolen är en populär växt att ha i kruka eller i trädgården på pergolor, spaljéer och staket. I kruka blir den oftast någonstans mellan tre till fem meter. Den trivs bäst i soliga och halvskuggiga lägen i mullrik, näringsrik och fuktig jord. Det är bäst att skära bort gamla grenar efter hand som de börjar dö, så att växten kan koncentrera sin energi på de friska grenarna.

Hot mot vildkaprifolen

Kaprifolblommor kan lida av kaprifolfjädermott, vars larver äter blommans knoppar inuti som står på tur tills de blir bruna och faller av. Blommorna kan också drabbas av mjöldagg om plantorna lider av torka och sitter för tätt. Om man vill undvika detta ska man inte plantera dem intill en vägg och hålla ett öga på den så att den inte torkar ut.